lång väntan på filmatiseringen av "Hobbiten"
Tolkiens berättelser lever vidare även utan Tolkien
Onsdagen den 12 december 2012 hade den till slut Sverigepremiär – filmatiseringen av JRR Tolkiens "Hobbiten". Jag och tusentals andra inbitna Tolkien-fans har väntat har väntat i år på att äntligen få se boken komma till liv i filmformat. För mig är det årets händelse!
Jag minns mina egna känslor inför premiären av "The Lord of the Rings" för elva år sedan och hur stort det kändes att få se allt i ett nytt format genom en annan läsares ögon. Förväntningarna var då liksom nu otroligt höga. Risken för besvikelse över hur texten representeras på bioduken är påtaglig när relationen till ett kreativt verk är så personlig. Det blir känsligt när någon annan tar sig an och gör film av boken.
Men jag upplever det för det mesta som positivt. När en bok blir film blir det en möjlighet till ett kärt återseende av favoritkaraktärer och berättelser – men från ett annat perspektiv. I det här fallet får vi en ny chans att kliva in i Tolkiens värld och uppleva känslan av att verkligen vara där. Filmen som format blir ju en inblick i en annan persons bild av sagovärlden Midgård. Det skrämmande är att filmens regissör, utifrån mitt pespektiv, kan vara helt ute och cykla.
När jag läser nyheten om att en bok jag gillar äntligen ska bli film mäter jag det alltid mot min egen fantasi. Kommer regissören att kunna återskapa den värld jag upplevt i boken?
Efter premiären av "The Lord of the Rings" 2001 dök det upp diskussionstrådar på olika forum om huruvida det var rätt att förstärka relationen mellan Arwen och Aragorn så markant bara för att filmen behövde en mer uttalad kärlekshistoria, varför vissa karaktärer byttes ut medan andra förstärktes, och spekulationer kring om Tolkien hade uppskattat att hela scener och innebörder som ”inte existerade i texten” fördes in i manus. Tolkienfans uttryckte både skarp kritk och öste hyllningar över Boyens, Walsh och Jackson, och hur de hanterat originalet. Att samma diskussioner kommer att uppstå i kölvattnet av "The Hobbit" är oundvikligt.
Samtidigt kan vi inte hindra Midgård från att leva vidare utan Tolkien. Det genomslag böckerna haft gör det omöjligt. Visst vill jag självklart ha en filmatisering som visar Tolkien den respekt han förtjänar. Men om en respektfull hyllning till Midgårds mytologiska arv betyder att regissören måste ändra på Tolkiens upplägg så må det vara så. Efter Ringen-filmerna vet vi att Jackson levererar och jag har för min del inga problem med att manusförfattarna på fri hand lyfte fram de få kvinnliga karaktärer som Tolkien inkluderade i sina berättelser.
Just eftersom relationen till Tolkiens berättelser är så personlig vill jag att traditionen ska leva vidare, utvecklas och växa till någonting ännu större. Någonting som alla kan ta del av och kanske också uppskatta skönheten i. Själv njuter jag av att se när solen går ner över Dimmiga Bergen i filmversionerna, när Ringens Sällskap sakta förs fram av vattnet mot Argonath och när Saurons Ring till slut förgörs i Dommedagsbergets eldar.
Peter Bergman
Anmäl textfel
